Nya Åbo konsthall spirar ur en jordmån där stadslivets och industrins, de borgerliga sedernas och brukens, konsumtionskulturens, förvaltningens och lagens, den internationella handelns och kolonialismens rötter och spår bildar skikt på skikt. Konsthallens hus har under sin över 150-åriga historia hyst bland annat en skjort- och paraplyfabrik och polisinrättningens gym. På samma plats stod en gång rådhuset, kärnan i den lokala förvaltningen. I de kringliggande kvarteren fick urbaniseringens historia i Finland sin början och framför konsthallen öppnar sig ett torg som, när sjöfarten öppnade förbindelser med omvärlden blev ett betydande handelscentrum och en mötesplats för kulturer i flera århundraden.

Konsthallens öppningsutställning närmar sig därför nuet via ett mångfasetterat prisma som avspeglar platsens historia. Den ställer frågan om det på den här platsen, ur dessa historiska kosmopolitiska frön kan gro ett underlag för experiment med en framtidsinriktad kosmopolitik – det vill säga nya kollektiva sätt att tänka högt, sådana som inte bara tillåter utan kräver mångstämmighet, långsamhet och tvekan. Liksom filosofen Isabelle Stengers skriver, förutsätter denna kosmopolitik att besluten fattas i närvaro av alla dem vars värld påverkas av handlingarna.

Utställningens utgångspunkt är ‘Landsrätten’, den första permanenta domstolen på den finska halvön. Den inrättades på 1400-talet just på konsthallens plats och lydde under Sveriges kung. Att ett rätts- och förvaltningssystem binds till ett visst landområde och det folk som lever där, väcker frågor om markrättigheter men också om landets rätt. Det är samtidigt en uppfordran till att fundera över vad landets och folkets oskiljaktighet kan innebära i en tid av klimatkris, utdöendevåg och xenofobisk nationalism. Hur hänger landets och människornas rättigheter ihop i andra fall än då det gäller ägande?

Om rätten till jorden betyder rätt till en livsduglig miljö, krävs att ekosystemets diversitet och välmåga tryggas. De mänskliga rättigheterna är på så sätt organiskt beroende av miljöns rättigheter. Under de senaste åren har lagen de facto öppnat viktiga vägar, såväl till skydd av hotade miljöer och ursprungsfolk som till kontroll av den fossila ekonomin. Utställningens syfte är ändå att uppmuntra till att med samtidskonstens medel vrida på det människocentrerade perspektivet och fråga sig hur man kunde närma sig markens rättigheter också utan den kulturbundna rättsuppfattningens ram, språk och kartverk.

Konstnärerna som inbjudits till utställningen bearbetar de här frågorna via studier av olika vardagsvanor och -tekniker. Hur kunde vi släppa vårt gudomliga perspektiv och illusionen av kontroll och i stället se resultatet av våra handlingar och de olika existens- och kunskapsformernas mångstämmiga verklighet som vi håller på att förlora greppet om?

Den moderna rationella människan har i kraft av den västerländska kulturens lineära framstegsideal försökt lösgöra sig från jordens ok. Allt som har med jorden att skaffa är strängt förpassat till förvaltningen eller utom synhåll. Sönderfallet, det cykliska, kroppsligheten görs främmande genom uppdelning i kön eller ras eller genom avhumanisering. Med olika infallsvinklar och flera slags verktyg tar verken i utställningen fasta på de här ohållbara gränsdragningarna. Några av verken lättar på det privatas slöja i fråga om avfall och lämningar och tar upp dem till offentlig diskussion. Det gäller såväl våra egna toaletter som exploateringen av naturens resurser. Andra frågar hur vi ska kunna leva med det vi åstadkommit, se att det existerar och ta ansvar för det – från icke nedbrytbara engångsmaterial till omfattande förändringar i ekosystemen.

Verken utmanar oss att upptäcka invecklade interaktions- och beroendeförhållanden, sådana som gäller när en sten spjälkas likaväl som när permafrosten tinar, då jordens olika element och resultatet av människans handlingar på ett nyckfullt sätt flätas samman. De inspirerar också till att stifta bekantskap, inte bara med nykomlingar utan också med olika slag av eviga vardagskamrater. Hur kan man observera och beakta, se och höra, skapa kontakt och uppleva samhörighet på ett annat sätt?

Konstnärerna:

Simo & Tuike Alitalo, Saara Ekström, Liinu Grönlund, Terike Haapoja, Harrie Liveart, Saara-Maria Kariranta & Jarmo Ilmari Somppi, Mari Keski-Korsu, Lasse Lecklin, Sari Palosaari, Arja Renell, Leena & Oula Valkeapää.

Utställningens curator:

Taru Elfving