Välkommen till utställningens vernissage i närvaro av konstnären på torsdagen 4.10. klo 18–20.

Let är öppenhet, något som gör det möjligt att lyssna till det annorlunda, en mening som brast och sedan fylls med andras avtryck. I den här utställningen vidgas den tidigare systerutställningens teman; närvaro, samband och beröringens dimensioner. Utställningshelheten begrundar inställningen till hur spår uppkommer och hur man lämnar sådana: vissa materialiteter kan man närma sig med empati, utan ansats att ta dem i besittning, lyssnande och med en blick som ser helheten. Bilderna som kommit till i trädgården under olika årstider är spår av en strävan efter växelverkan och efter att utsätta sig – ett resultat av ett samspel mellan såväl mänskliga som icke mänskliga faktorer. Via video, fotografi, installation, skulpturala föremål och teckning undersöker den mångstämmiga helheten möjligheter till kontakt, trots groparna mellan delarna, genom improvisation och försiktig rekognosering.

Utställningen rör sig konkret och metaforiskt kring trädgårdens och komposteringens (lat. componere “samla”) processer. Verken skapas av överloppsmaterial, till exempel fotopapper från 60- och 70-talen och genom en kompostmull- och bildredigering utförd av mikroorganismer som under ett års tid bearbetar familjens matrester. När konstnären samarbetar med mikrober synliggör hon den energi som gömmer sig i materien och som man lätt glömmer bort, trots att ingenting någonsin försvinner utan bara ändrar form för att fungera i andra sammansättningar. Komposten är en plats för materiell resonans, myllrande socialitet och omvandling. Den är en sinnebild för en mosaikartad trådighet och oskiljaktighet. För att fungera behöver systemet lagom mycket syre, fukt, värme, förening och en skiktad sammansättning. Där lever miljarder organismer som sköter jorden och möjliggör liv. De små aktörernas kraft och kreativitet väcker nyfikenhet och vördnad men får en också att rysa, eftersom de påminner om de okända organismer som lever i våra egna kroppars inre, och vars intelligens tillsammans med slumpen styr vår verklighet. Vårt beroende av osynliga andra världar, som påverkar allt i vårt inre och yttre, övergår fattningsförmågan till den grad att det är svårt att erkänna, men också inför det okända och tillbakadragna kan en stanna upp och förundra sig, betrakta, fantisera.

När konstnären arbetar utomhus påverkas hon och hennes verk av naturens tid, rytm, skeenden, deltagare och varaktigheter så att flödet mellan det inre och det yttre blir som en gemensam andning. Konturerna mellan de övriga existenserna och materialen blandas och blir en samfälld kemi, i ett och samma växtutrymme. Konstnärens långsamma kameralösa metod går ut på att hon lägger sig med huvudet på en bit ljuskänsligt fotopapper och håller det där under en lång exponeringstid. Hudens värme, svett, tårar och fuktig andningsluft färgar pappret, vindar och väderlek lämnar sina spår medan solen tecknar en bild. Små insekter, regn, sol och människans inre vattendrag skulpterar pappersytan och det uppstår en gemensam bild, ett spår av skeendet då någonting blir till. Under processen återgår fotografiet till sina grundelement, ljuset, tiden och den reagerande materien, medan skannerns ljus i nästa skede slipar bildytan ytterligare. De ursprungliga bilderna överlever, ömtåliga för beröring, de som krökte fotografiets tid.
Mikroberna komponerar sina mönster, i nio dagar koloniserar de fotopappret i kompostvärmen. Samma sommarhetta upplevde människor och andra djur i sitt skinn och växterna på sin yta. Regnets kraft påminner om det som människan ännu inte behärskar. I utställningen tar regnets smatter plats som bildform, på frottagen som är gjorda med ett slags gnidteknik ritar gårdsbjörken sitt självporträtt och i lekfulla övningar funderar människan på språkets betydelse. Växtmaterialet finns med i form av gipsavgjutningar och kompostjord som bebos av ekindivider, medlevare som påminner oss om våra föremåls ursprung. Om ingenting är beständigt och heller inte försvinner, finns ändå en kontinuitet; en överraskande tid för att ta emot, vibrera och avstå.

 

Snön smälter till en målning
Hudvärmen färgar pappret

i mötet med det andra

i torkan
svettas jag oro
jag är ett konstgjort regn

Kroppen är ett
medium
ett foto utan kamera
mild anarki

 

Noora Sandgren (f.1977) är en multidisciplinär bildkonstnär som verkar i Helsingfors. I sitt konstnärliga arbete undersöker hon frågor kring växelverkan, materialitet och ekologi. Fotografi och installation är kärnan i hennes sätt att arbeta. Utställningen som visas på Peri ingår som en del i den fortgående verkshelheten Fluid Being (2015-). Utställningen utvidgar den helhet som i början av året visades på galleri Hippolyte. Verk av Sandgren har visats på flera separat- och grupputställningar i Finland och ute i världen, senast på utställningen Abstrakt! Fenomenet under hundra år 1917-2017 på Finlands fotografiska museum och i Lettland på utställningen Art Station Dubultin Fluid Matter – Contemporary Finnish Photography. Verk av henne har också visats på fotofestivaler och konstmässor utomlands, bland annat på 2016 CHART, Viennacontemporary, Paris Photo. Vid sidan av sitt eget konstnärliga arbete är Sandgren aktiv i konstnärskollektiv och som konstpedagog i varierande projekt.

Spontana samtal välkomnas i samband med att konstnären besöker utställningen för att sköta träden, kl.16.30–17.30 på fredag 12.10 och två söndagar, 21.10 & 28.10.2018. 


 

Snow paints 11.3.2018 (18 min), from the series Fluid Being

Snow paints 11.3.2018 (18 min), from the series Fluid Being